Kopparskepp
Jag lever inte längre.
Min osannolika existens slutade i natt.
En gång för mycket, en timme för länge,
Bland dyra, köttsliga nöjen,
Laudanum och absintrus.
En stilla drömlöshet, bortom allt själsligt,
Bortom fysiken och universum.
Kopparskålen får bära min kropp till världens ände,
En viktoriansk vikingabegravning åt en förlorare,
En man som aldrig visste sin plats,
En man som aldrig drömde nykter.
Förtrösta icke, jag flyr sorgeåldern,
Ett århundrade av krig och depraverade tankar.
Mitt tillstånd kunde inte vara mer passande.
Min flykt över hav av opium,
På mitt stolta kopparskepp.
Jag kommer att välkomnas,
Missbrukarnas dunkla hamn har en kajplats reserverad.
