kalejdystopi.blogg.se

Jag dammade av gamla tavelramar och karmar.
Jag fann åter dörrar som jag en gång stängt och sedan städat bort.
Korta vistelser i den stilla rymden,
Krusningar i livets bäck som upphörde lika snabbt som de uppstod.
Jag är blott en gäst och jag har inga intentioner att stanna.
Jag kommer åter att bryta upp min tillvaro,
Och beresa den ensamma snårskogen på nytt.

Hemma kommer aldrig att vara hemma.
Men en förnimmelse bortom horisonten för mig vidare,
I väntan på att sanden i mitt urverk ska tvinga maskineriet att stanna av,
Och låta den kalla jorden vid mina fötter forma min sista vila,
Och mitt första hem.

Ljusen från staden leker i horisten, men ingen kommer ihåg oss.
Ingen minns, ingen vill minnas.
Att vi finns, vi finns.
Vi kommer alltid att finnas.

Du viskade, jag viskade,
Och hemligheter bytte ägare.
Ingen brydde sig, ingen förstod.
Men vi fanns, vi fanns.

Pulsen längs vindruten byggde nya vägar på färden norrut,
Vi skrattade, men ingen förstod.
Och vi fanns, vi fanns.

Gräsmatten började svalna och daggkåporna svämmade över,
Men vi brydde oss aldrig,
För vi fanns, vi fanns.

Vi sprang till benen inte längre bar och vi rullade ned,
Ned längs kullarna och de nyskördade åkrarna.
Allting var perfekt,
När vi fanns, vi fanns.

Men trots att himlen fattat eld så ligger vi kvar och räknar eldflugor.
Ingenting stör oss.
Men vi finns, vi finns.
Vi kommer alltid att finnas.

Alla eldar har slocknat och våra kroppar svalnade av,
Nu kallare än de berghällar vi en gång karvats ur.

Vi kan fortfarande se stjärnorna från botten av våra brunnar,
Och ovan hör vi staden vända sig i sömnen och släppa ut sitt sista andetag.

Sedan, vi föll. Föll för evigt. Vår jordsliga boning efterlämnades och glömdes bort.
Allting förmultnade och vi sammansmälte med den karga berggrunden.

Vi glömde dagen och tiden,
Vi ritade blommor i sanden,
Vi gömde ungdomens tvivel i bersån,
Vi gick barfota genom regnvåta, nygröna ängar.
Vi glömde vår börda och dansade igen,
Vi lät natten rusa förbi likt skenande tåg,
Vi gömde våra hjärtan i sanden,
Vi glömde rosorna i vattenbrynet när vi promenerade hem.

Gården höljdes i vårens daggvåta lyster och just då,
Då visste jag att jag ville spendera en livstid där,
Där i ditt sällskap.
På gården, på bänken, den grå stenhällen,
Den kalla granit vi en gång vuxit ur.

Och humlesnåren växer över stenbänken där vi spenderade vår sista vår.