Tack och hej, nu reser vi.
Om någon - här, nu eller i en avlägsen framtid - önskar att fortsätta följa mina narrativa snedseglingar så har kalejdystopin funnit ny jord att gro i. Se länken nedan.
190124 - 22:06
Månen lyser i kapp med gatlyktorna ikväll,
Och på avstånd syns bilbränderna,
Den sotiga slöjan sänker sig långsamt,
Tillsammans med det missfärgade snöfallet,
Och en ny sorts vinter är plötsligt i antåg.
Forlorn Hope
This is an excerpt from a pitch for a horror game that I was involved in in early 2018. The game never entered the prototype-stage. The inspiration for this piece is pretty obvious for those interested in the darker stories of the American westward expansion in the 1800's, mixed with a good dose of indigenous North American folklore and superstition. So, why do I publish this text? Well, I really enjoyed the mood that I managed to establish in this rather short (and pretty rough) text, so might as well throw it on here. My English isn't the best, so read at your own discretion.
This diary belongs to: Noah Graves
This diary was gifted to me by my sister during the christmas of 1844.
October 23, 1845
We met up with a party of fur trappers heading down from Fort Chipewyan yesterday, decided to head west together as far as our common road takes us. Weather fair, no wind. Snow in the air, none on the ground.
October 27, 1845
A mysterious sickness has claimed several oxen, and the trappers were forced to abandon two of their carts. Two of their party, George and Leanna, borrowed two of our horses to ride ahead and search for a trading post selling animals, and hopefully come back to fetch the abandoned carts before they’re plundered. This path sure ain’t the most travelled one, but raiders are sure to be hiding somewhere around these parts. Weather overcast with heavy wind and a light snowfall. We were hoping for a late winter, but the Lord seem to be busy elsewhere. A storm might be brewing beyond the horizon.
November 2, 1845
A storm was indeed brewing. Two days past, we woke up to thundering rains and lightning roaring across the sky. We haven’t been able to leave our carts since then. The Lord be with us.
November 9, 1845
Another sickness has struck our party, and this time it’s us people that are targeted. The miasma from our long hold-up in the carts is the most likely cause, some say. Us still healthy are taking double shifts behind the oxen in order to keep up the pace. The snow has returned, and some are talking about the risk of being trapped in the rockies during the winter. Leanna and George have yet to return. Weather overcast with medium to heavy snowfall and medium N.W. wind. Heavy freezing.
November 12, 1845
I’ve fallen ill to the very same sickness like so many of my friends and family. As of writing, I’ve been resting amongst the furs and hides of the traders for a day. May the Lord give me strength to walk again soon, the solitary creaking of the wagon is driving me mad. Weather clear but very cold, the ground no longer visible under the snow.
November 18, 1845
Still bedridden, but others previously sick has taken to driving the carts once again, but it’s a slow and grinding sickness that leaves men weak and thin. We’ve entered a vast woodland that seem to stretch on endlessly in every direction. Weather freezing, overcast with medium snowfall and a heavy northern wind.
November 26, 1845
The sickness won’t leave me, and I’ve been sleeping for days. But the feverish sleep is a tiresome one. A heavy blizzard has been forcing us to shelter underneath a protruding cliff for almost seven days. Everyone in good spirit despite this setback, plenty of food and firewood. Leanna and George have yet to return.
November 28, 1845
Despite the fever, I’ve had a fair night’s sleep for the first time in days. I haven’t been able to keep any solid food down for the last couple of days, and the weakness is really getting to me. The blizzard is still raging on, but people seem to be getting along decently. I pray to the Lord to see us through this trial and still let us pass these mountains.
November 29, 1845
I awoke to absolute silence. The blizzard had subsided, everything was white. A wall of solid white guarded me from the world. A solid wall of snow had gathered at the foot end of my sleeping-cart. Previous mornings my comrades had had the habit of tearing the snow down a couple of times a day in order to let fresh air in. Not so today. The air was thick and warm, and I could almost smell the miasma in the air. The piles of damp pelts only made it worse. As I crawled toward the wall of white it struck me that it wasn’t just the silence that felt alien, but the lack of scents. No coal, no brewing coffee, no boiling porridge. Breaking through the snow took more time than I care to admit, and once I broke through, I was blinded by the eye in the sky and the clear blue mass above. I winced and moved back into the cart, letting my eyes adjust to the extreme light. I moved back out and looked out through the hole in the snow. Everything was still white. Lumps sticking up here and there from the snow resembled carts, trees and other indefinable objects. Coughing, I tried my voice of the first time in days. It was hoarse, and my throat ached, but I yelled nonetheless. Once, twice, thrice. Only the echo of the woods cared to answer my strained pleas for some kind of response. Shaking, I tried to stand up but instead I fell head first into what I thought was a pile of snow just behind the cart. I rammed my head into a wooden crate, and stars were dancing before my eyes while I laid in the snow gazing towards a blurry sky. I gathered myself and succeeded in sitting on the small wooden crate that had assaulted me minutes earlier. Looking around, I once again yelled at the shapeless piles of snow surrounding me. Still no response. I stood up on my rickety legs and walked towards another huge mass of snow beside my cart. Just outside of the other cart, I saw a snowy figure shaped in an uncanny way. Brushing away the snow, I come upon a face I recognize. Uncle Ian. The old man looked peaceful, as if the cold had taken him only minutes ago. He still had his favourite pipe hanging from the corner of his mouth. Moving past him, I dug out the cart only to find it empty. Cart after cart in the camp line, all empty. Aside from occasional frozen bodies, sitting peacefully in and around the carts, in the same fashion as my uncle: Peaceful, looking like they simply fell asleep doing their daily chores and never woke up again. A couple of carts seemed to be missing, along with most of the animals. I discovered a couple of oxen and a mule swallowed by the snow, but nowhere near the 40-50 animals our parties kept during my last shift steering the cart. Strangely enough, other vital rations seemed left behind: Dried meats, water skins, bourbon and firearms. Did they all just head out into the woods, or do they intend to return for me and the other provisions?
If they decided to abandon the weak and head on into the winter forest, wouldn’t they had prioritized food over skins and oxen? I can’t say that I blame them for feeling a strong urge to move on, but something just doesn’t seem to ring true. Ian spoke plenty of his time with the Kootenai-tribe and of the beings they believe inhabit these forests, but proud Christians like these folks doesn’t seem like the kind to get scared by fairy tales told by some mad redskins. I felt a chill creeping down my spine, remembering one of the stories told by Ian. About the years of horror endured by the Kootenai. Being cut off in the middle of the wilderness, not being able to trade or gather new provisions in fear of the beings of the forest. A truce was later made, and the Kootenai and the beings agreed to stay out of each other's domains. This truce held for generations, but since the white man had invaded the holy forests, something has started to stir in the dark heart of the forests.
December 1, 1845
Despite a strong urge to get moving, something primal within me convinced me to remain for another two days at the forlorn camp. The weather is still clear, the sun is bright and the forest is till silent. Not even the winter birds seem to be around anymore. It’s like.. they’ve all just left this damned forest. The sickness has left me weak, horribly weak, but I think it’s time for me to walk today. There’s no shortage of food here, but I have an intrusive feeling that something here is wrong. And that something might happen if I don’t move. Besides, there are several winter months ahead of me. And who knows when the weather will turn again.
December 4, 1845
I left camp on the 2nd with a rifle and all the food I would carry. The water was too heavy for me to bring, so I’ll have to rely on melting snow. The first day couldn’t have brought me more than a couple of miles away from camp, but I can’t be sure. The sparsely populated forest looks about the same everywhere I go. The weather is still clear, so it’s an easy task to navigate west. But God knows how long the weather will be on my side.
December 6, 1845
I was awoken last night by a bear, attempting to break into my improvised tent. I wasted two bullets scaring it away. I couldn’t sleep any more that night, I made a fire and huddled by it til the sun rose. The morning was bright and beautiful with no wind, but the clouds began creeping in during the morning hours. I came upon the remnants of a camp mid-day. Digging through the piles of snow, I came upon human remains. Torn, gnawed. I suspect the bears are getting desperate and attack people. Though, the scratch marks along the thigh bone look too precise to be the work of any bear. And the butchering seemed to methodical. Fortunately, the head was missing so I couldn’t determine if it had been someone I knew. The sight will nonetheless haunt me. I decided not to dwell in the camp any longer, and headed out without searching through the remaining piles of snow, fearing what I might find. I have heard stories about redskins turning to cannibalism in rituals, but this seem like and odd place for such a ritual…
190119 - 21:28
Svarta linjer växer fram mellan kullerstenarna,
En månstrimma målad i sot,
Tunna, vertikala skiftningar i luften,
Som växer uppåt.
En orenhet, eller en själslig komponent,
En utdöd art eller en försvunnen skatt,
Som flyr tjälen och vintervägarna,
Mot någonting högre, avlägset och annorlunda.
Avund kan skönjas i ögonen hos den ansamlande folkskaran,
Skimrande i ögon som inte ser massan,
Men hur de suktandes blickar norröver,
Och önskar att de kunde gro vingar.
Ögonblicket flyr oss snart och folkströmmen fortsätter,
Trots att alla kan känna att någonting fattas;
Någonting kärt som flytt oss, tillsammans med en momentan dröm;
Om att lyfta mot någonting bättre.
Ninth
Come ninth misty morning, the sky is gone, the mist is gone, the meadows are gone. The air is full of smoke and flames and wondrous scents. The warm is reaching for my brittle bones to kindle them. And the perfumes of the strange night overwhelms all my senses. And the skiff slowly turns to coal and vapors.
Seventh
Come seventh misty morning, the dawn betrayed me, and found me lonely. We ran ashore in the murky hours of burning pitch. Black figures attempts to lift the skiff off of the meadow, but time and time again, loose their grip. The wind has risen, and there is fire on the breeze, thick, sickly; sweet and feverish. The sun has found companionship, in its restless, deathless struggle through the mist. My shell is cracked and my lips sewn shut, and the skiff rock me to sleep once again.
Fifth
Come fifth misty morning, two were missing, four were starving. And still no mountain on our horizon, only endless meadows around our skiff. Wind is null, sun is high and the warmth has once again escaped. Slowly adrift towards unknown shores, starless skies and absent gods. The skiff is wet, the sea is wet, the air is wet. Damp, foul with mold growing around us, across us and inside us. Its spores filling the air with strange spices, bright colours and promises of distant kingdoms and riches. Distant lights stare through the thick grey; solemn and disinterested. We lay back and hum and mumble, to the chords of our bellies' rumble, and the steady beat of clucking waves leaping at our wooden floor boards.
181221 - 17:26
Den kom som fjärilar i stilla rymd,
Ett fönster stod öppet mot världen,
Med en ensam skymningsstråle,
Och en pelargon gungandes i vinddraget.
Den kom under natten då de sov,
En svärta som bara natten kunde dölja,
En svärm av malar mot en osynlig flamma,
En miasma som ingen längre mindes.
Vintern kom men inga eldar syntes,
Vinden provade sig fram bland skrymslen och sprickor,
Tunga fällar silade månljuset,
Och andetagen ångade allt svagare.
I rummet dansade malarna,
I ett plötsligt tomrum,
Där röken från andetagen upphört,
Och pelargonen sedan länge vissnat.
181220 - 19:57
Det kom på våren,
När havet gav sig av.
Tidvatten hade sällan påverkat oss så,
Men vi fortsatte ändå att hoppas.
De sade ju att vädret höll på att förändras,
Så avvikelser var kanske att vänta sig.
Men vågornas sorl drog sig allt längre ut till havs,
Och snart kunde man se hundratals meter av sand, förlista ekor och flämtande fiskar.
Barnen samlade snäckor längs det nyfunna sandlandskapet,
Ungdomarna organiserade skattjakter allt längre ut.
Filtar och parasoll vandrade från stranden och utåt,
Nu när det gick att promenera till halvön på andra sidan den långa viken.
Dagen gick, och nästa kom,
Veckan gick, och nästa kom,
Och gick.
Tiden gick och sommarhettan drog mot svalka,
Men havet såg ingen till.
Den idylliska fiskebyn tvingades stänga tidigt,
För inget hav gav inga turister.
Där trivsamt plaskande, barnskratt och viskande vågor alltid bott,
Fanns nu bara en ensam vind och ensamma gräshoppor bland nyponbuskarna.
Orten skyddes, det var ett omen sade dem,
Att naturen vänt sig.
Veckan gick, och nästa kom,
Månaden gick, och nästa kom,
Och gick.
Höstlöven drev i virvlar över sandbankerna,
Och stormarna pinade träd och ödelandskap.
Stanken efter sommarens död hade lagt sig,
Nu fanns bara benrester och trästumpar kvar bland förödelsen.
Husen och stugorna bommades igen för vintern,
Andra bommades igen för gott.
För vad är ett sommaridyll längs kusten,
När kusten har flytt iväg.
Månaden gick, och nästa kom,
Året gick, och nästa kom,
Och gick.
Isarna och snömassorna som tornat längs stränderna,
Uteblev även de.
Trots att frosten kom och snön föll,
Förblev landet torrt, härjat och öde.
Det skymtades en snögubbe ute på den sandiga havsbädden,
Men få andra liv syntes där ute.
Inga eldar eller smällar hyllade in det nya året,
Allt som fanns kvar var vind, stillsamhet och tystnad.
Året gick, och nästa kom,
Och nästa, och nästa,
Och nästa.
181220 - 19:11
Vad är det mest fundamentala behov människan har?
Bortom det uppenbara; det, för oss i västvärlden, närmast banala:
Husrum, föda, ni vet, det där.
Behov: Att vara behövd; önskad.
Inte hopp, inte kreativ tillfredsställelse - vilket jag sannolikt skulle argumenterat för om denna fråga skulle ställts mig för ett par år sedan.
Nej.
Att vara, att känna att man spelar roll för någon.
Att någon tänker på en, att någon saknar en.
Att man är viktig för någon.
Även när mycket annat lämnat än, eller har offrats längs vägen;
Så tror jag att detta kvarstår.
Ensamhet skrämmer mig mer än jag kan yttra.
181220 - 18:58
På den första dagen dansade vi längs stranden,
Över strida floder, vattenpölar och sensommarhagel.
På den andra dagen gömde vi oss i skogen,
Bland gråvita lavar, spirande kronor och hav av trattkantareller.
På den tredje dagen tog vi till de nyskördade betesmarkerna,
Grönska och gulnad upp mot horisonten, och rymdäggen som lämnats för att markera vägen.
På den fjärde dagen huttrade vi bland rök och ångor,
I en kokong av furu, med kåda och knakande viskningar läckandes från alla väggar.
På den femte dagen kom stormen,
Regn i luften, men vägarna var torra. Åska på avstånd, men tystnad över gården.
På den sista dagen fann vi oss vid vägs ände,
Synfältet fortsatte att krympa och oljuden bortom landsvägen närmade sig allt mer.
På den sista dagen, kom regnen.
På den sista dagen, kom glömskan.
Den sista dagen, kom aldrig.
181216 - 20:19
I ekot av ett andetag,
I luftdraget efter en blinkning.
I marginalen på en tom sida,
I mattfransarna på en nomadmatta.
I varje detalj,
Betydelsefull eller ej.
I varje tomrum,
Betydelsefull eller ej.
Finns ett minne,
Finns en tanke,
Finns ett mål,
Finns en ambition.
Betydelsefullt eller ej.
181213 - 18:44
Vi ser i avlägsna skyar,
Hur det öppnas och faller ned.
Ljus som porlar,
I miljontals små diamanter,
Dammkorn och solkatter.
Små portaler mot vägar av ljus,
Som skär genom blyn som tynger ned.
Viskandes förbi grässtrån och bokskott,
I symfonisk harmoni,
Där allt grönt börjar lysa.
När jorden mättas,
Och släcker sin törst.
Livet strömmar fram,
Liksom för sista gången,
För att fånga livet från skyarna.
Pärlorna samlas stilla,
Längs daggkåpor och vinrankor.
I väntan på dagen,
Bortom horisonten,
Bortom kröken,
Bortom himlen.
Ljusen från staden når oss inte här
Ljusen från staden når oss inte här.
Vi existerar - ibland; vårt eget tomrum mellan varat och intet.
Skuggor som växande svansar i skumrasket bakom oss.
En fot i intet, en vrist; en hand i livet;
En länk mellan ett varande och ett annat;
Två världar med en gemensam puls.
Vi spenderar nog natten under stjärnorna, trots allt;
Är det bara där vi känner oss mindre ensamma?
Det var trots allt här vi föddes;
Nakna och blottade med tusen ögon vakandes från ovan.
Ljusen från staden når oss inte här.
Den sista butiken bommade igen för en livstid sedan.
Och vi planterade rosor i hela staden,
Och gav hela staden liv i värmeljusens flyktiga sken.
Ljusen från staden når oss inte här.
Vi sprangt så långt vi orkade,
Och sträckte oss så långt vi nådde.
Allting på bristningsgräsen;
En osannolikhet, en överdrift inkarnerad.
Och vi planterade vildvin i hela staden, innan vi försvann.
Sovande städer
Gästerna har somnat in och staden lika så.
Allting lämnades i hast och ingen vill längre minnas.
Stugorna sticker fortfarande ut ur snön likt ryggkotorna hos en jätte.
En karg lekplats åt väder, vind och storm.
(141029)
Örtträdgården
Vi planterade alla blommor, alla örter på vårkanten,
När gräset var grönt och världen ny.
Vi lämnade det; glömde vår hemliga plantering,
Då vi promenerade barfota längs stranden varje ljum kväll.
Bara;
Bara för att återupptäcka vårt livsverk - vildvuxet och omringat av törne.
Även om vi räddade vad som gick,
Kom de rödaste rosorna att förbli outslagna bland tistlar och vildhumle.
Efemär (Prototyp)
Årens tidvatten flydde våra stränder långt innan gryningen,
Allting vi slängt i havet och gömt under de flyktiga sandbankerna,
Växer likt revben från tusen strandade valkadaver,
I ett stinkande makabert porträtt mot en mild ung morgonfasad.
Vattnen viskade och dagsländorna förberedde sig för sin återgång,
De vet att de aldrig får stanna, de vet att tidvattnet inte går att barrikadera,
Erosionen kommer att reducera badbryggan till dess metalliska skelett,
Och de surrande efemärerna lägger sig slutligen ned i det daggvåta gräset.
Skogen sjöng oss till sömns, som så många nätter tidigare,
Välvda i ett töcken av from, ungdomlig pånyttföddhet,
Det växer i bröstet och det håller på att brisera,
Vägen hem är för lång och dörrarna kommer att stå låsta när vi anländer.
Tiden gick, men hade den verkligen någonstans att gå?
Glaset till mitt porträtt har spruckit och färgen har läckt ut,
Ett intryck, en rörelse, ett tillstånd - förevigat på papir,
Ett monument över ett liv - ett stilla ögonblick för våra arkiv,
Om bara erosionen tar detta landmärke efter mig,
Så lever jag bortom mig själv och över nästa horisont.
Om jag överlever mig själv - har jag besegrat mitt eget kretslopp?
Kommer kistan i marken att vara tom när arkeologer en dag finner den?
Om jag överlever mig själv - har jag överstigit min existens?
Kommer pyramiderna jag byggt, sten för sten, över min bara rygg,
Att forma mitt namn och föreviga mig i odödligheten?
Det finns ingenting kvar, varken av dig mig eller världen,
Askan ligger i högar utanför fönstret, kan du inte se det?
Världen står i band och ingen överlevde.
Vi lovade varann en evighet
Vi står stilla - molnen stannar upp,
Floden har dragit sig tillbaka och sandbotten är barlagd.
Vi lovade varann en evighet,
Jag gav dig en sommar, eller två, jag minns inte längre,
Jag borde inte bry mig längre.
Giftet har gjort mitt blod surt och min hjärtmuskel vek,
Jag väljer sömnen över dagen och regnen över skymningen.
Mitt hår har vissnat kring tinningarna och gjort blicken blek,
Min evighet - min dag, min enda dag stannar här.
Sommaren fick glänsa bortom vinterstormarna,
Men allting kan inte sluta som en lek,
Inte när livet står som insats,
Och när höstregnen hotar att reducera oss till ett nätverk,
Av barlagda rötter och brända hjärttrådar.
Sanden byggs upp innanför klockglaset och maskineriet saktar ned,
Livets destruktiva gång har ärrat oss båda,
Men jag måste lämna det bakom mig.
Det är bättre om jag överlever.
150510 - 22:01
It's nighttime and I'm on tracks again. The light of a new dawn is rushing towards me with its thundering, metallic drones.
It's not my dreams that led me here this time. I went here all by myself. Not to admire the view or to satisfy my need to feel the cold rocks and wood beneath my bare feet.
No. I do not wish for this, quite the opposite. But, who can really resist that rippling light when it comes rushing to embrace you?
It has waited - I have waited, but tonight.Tonight, we're uniting for the first time
150426 - 22:47
Det kändes som om jag flytt världen under veckor, kanske till och med månader. Helgen och dess lustfyllda distraktioner hade distanserat mig från min vanligtvis grå och stillsamma vardagsmonotoni så till den milda grad att jag fann det svårt att återanknyta, finna samband och fortsätta där mina studier gjort sitt uppehåll föregående vecka. Min kropp kändes skör och mitt febriga sinne lika så, då ångesten, utan takt eller blygsamhet knackade på min port och steg på utan att vänta på mitt medgivande.
Han sitter med mig i rummet nu, i sin grå ytterrock, fortfarande fuktig från den mulna våraftonens lättsamma regnfall. Han vill tala, men jag vill bara springa - naken ut i det fuktiga, månbelystra mörkret. Den grå herren upplyser mig vänligt om att sådana vansinneståg aldrig skulle realiseras av en rationalist av min grad och givetvis har han rätt. Därför talar vi, allt medan mitt sinne springer fritt där ute i det våta mörka - upp och ned längs esplanaden utan att tänka eller stanna upp. Mitt skal sitter kvar, blottad inpå mina bleka ben i den grå herrens närvaro. När svetten formar fraktaler längs min ryggtavla tackar mannen för samtalet och beger sig utan vidare ut i natten. Jag sitter kvar med ekot av mina flämtande andetag medan mitt sinne fortfarande flyr verkligheten längs esplanaden. Rummet känns tommare nu. Jag känner mig slutligen ensam i min egen närvaro.Hemma - aldrig hemma
Jag dammade av gamla tavelramar och karmar.
Jag fann åter dörrar som jag en gång stängt och sedan städat bort.
Korta vistelser i den stilla rymden,
Krusningar i livets bäck som upphörde lika snabbt som de uppstod.
Jag är blott en gäst och jag har inga intentioner att stanna.
Jag kommer åter att bryta upp min tillvaro,
Och beresa den ensamma snårskogen på nytt.
Hemma kommer aldrig att vara hemma.
Men en förnimmelse bortom horisonten för mig vidare,
I väntan på att sanden i mitt urverk ska tvinga maskineriet att stanna av,
Och låta den kalla jorden vid mina fötter forma min sista vila,
Och mitt första hem.
Vi kunde inte dö, vi kunde inte dö
Du gränslade mig och vi föll,
Eldar blossade upp på nytt,
Blodet rusade genom träden du höll,
Mig flytande ett par extra minuter.
Floder forsade mot vassa stenar,
En drunknad i skogen som ingen minns,
Vi rusade genom tätnande som grenar,
Nya vägar i solnedgången vi aldrig glömde.
Vi levde på övertid,
Men vi visste aldrig bättre.
Vi kunde inte dö, vi kunde inte dö.
Vi ville aldrig dö.
Vi finns, vi finns
Ljusen från staden leker i horisten, men ingen kommer ihåg oss.
Ingen minns, ingen vill minnas.
Att vi finns, vi finns.
Vi kommer alltid att finnas.
Du viskade, jag viskade,
Och hemligheter bytte ägare.
Ingen brydde sig, ingen förstod.
Men vi fanns, vi fanns.
Pulsen längs vindruten byggde nya vägar på färden norrut,
Vi skrattade, men ingen förstod.
Och vi fanns, vi fanns.
Gräsmatten började svalna och daggkåporna svämmade över,
Men vi brydde oss aldrig,
För vi fanns, vi fanns.
Vi sprang till benen inte längre bar och vi rullade ned,
Ned längs kullarna och de nyskördade åkrarna.
Allting var perfekt,
När vi fanns, vi fanns.
Men trots att himlen fattat eld så ligger vi kvar och räknar eldflugor.
Ingenting stör oss.
Men vi finns, vi finns.
Vi kommer alltid att finnas.
Brunnar
Alla eldar har slocknat och våra kroppar svalnade av,
Nu kallare än de berghällar vi en gång karvats ur.
Vi kan fortfarande se stjärnorna från botten av våra brunnar,
Och ovan hör vi staden vända sig i sömnen och släppa ut sitt sista andetag.
Sedan, vi föll. Föll för evigt. Vår jordsliga boning efterlämnades och glömdes bort.
Allting förmultnade och vi sammansmälte med den karga berggrunden.
Försenade liv
Vi glömde dagen och tiden,
Vi ritade blommor i sanden,
Vi gömde ungdomens tvivel i bersån,
Vi gick barfota genom regnvåta, nygröna ängar.
Vi glömde vår börda och dansade igen,
Vi lät natten rusa förbi likt skenande tåg,
Vi gömde våra hjärtan i sanden,
Vi glömde rosorna i vattenbrynet när vi promenerade hem.
Gården höljdes i vårens daggvåta lyster och just då,
Då visste jag att jag ville spendera en livstid där,
Där i ditt sällskap.
På gården, på bänken, den grå stenhällen,
Den kalla granit vi en gång vuxit ur.
Och humlesnåren växer över stenbänken där vi spenderade vår sista vår.
Kopparskepp
Jag lever inte längre.
Min osannolika existens slutade i natt.
En gång för mycket, en timme för länge,
Bland dyra, köttsliga nöjen,
Laudanum och absintrus.
En stilla drömlöshet, bortom allt själsligt,
Bortom fysiken och universum.
Kopparskålen får bära min kropp till världens ände,
En viktoriansk vikingabegravning åt en förlorare,
En man som aldrig visste sin plats,
En man som aldrig drömde nykter.
Förtrösta icke, jag flyr sorgeåldern,
Ett århundrade av krig och depraverade tankar.
Mitt tillstånd kunde inte vara mer passande.
Min flykt över hav av opium,
På mitt stolta kopparskepp.
Jag kommer att välkomnas,
Missbrukarnas dunkla hamn har en kajplats reserverad.
Grundsats
Ansiktet kallt och ögon flackande, alla känslor samlade i en liten väska över axeln.
Aftonen var mild med regn och terrasen speglade oss som bleka stjärnor bland stadens myller.
Vi behövde aldrig några ord, jag förde och du följde. Sådana var reglerna. Vår oskrivna grundsats.
Om natten drömde vi oss bortom livet och dansade genom gryningen tills våra kroppar vittrade bort.
Så skör, en ros i den apokalyptiska vinden, förförd och reducerad till aska.
Vi försvann från jorden var natt, tagna av regnen och den sträva beröringen av höstvinden.
Med morgonljuset sprang vi tillbaka mot livet, började gro och grönska.
Raka ryggar, klara ögon och dunkla hjärtan. Ständigt ensamma inför slutet.
Låt mig glöda, låt mig brinna
Låt mig glöda, låt mig brinna,
Låt mig dansa, låt mig vinna,
Över regnbågars glans och sorgetunga moln,
Nyfödda himlavalv och odödligt liv.
Låt mig glöda, låt mig brinna,
Låt mig drömma, låt mig försvinna.
Awake/Asleep
I am awake, I am alive, I am asleep, I am in love.
Hold Hands
We hold hands and dream our physical bodies towards the clear skies as stars implode and the universe embrace us in our euphorical downfall. Worlds behold through the ether, the cogwheels and the clockworks and the fabric of our fragile but divine lifeline.
