Cirkel, cirkel,
Rondell.
Regnoväder,
Soluppgång.
Moln, samklang,
Källartrappa.
Vårblommor, ökensand,
Sommarland.
Ånger, ångest, förbättra,
Tobaksrök.
Kalla kårar, gryning,
Monotoni, monotoni.
(Ett experiment där jag skrev de första orden som kom upp i huvudet medans en kompis satt och spelade gitarr.)
Efter stormen,
Lämnas jag kvar?
Som kvällar utanför vår sommarstuga,
Piptobak, rom och stjärnfall.
Väggar håller minnen,
Köksbordet skyler inte sin historia.
Glaslyktorna utanför fönstret,
Insekter i en sorglös vals runt flammorna.
Flytande spegel, becksvarta skog,
Livlösa landskap, liven vi tog.
Efter stormen,
Vad lämnas kvar?
Monumenten vi byggt,
Skapelsens pelare,
Sandslotten vid vattenbrynet.
Badbryggan i gläntan,
Grillplatsen på stranden,
Myrstacken utanför farstun.
Fiskarstugorna vid hamnen,
De outtalade namnen,
Drömmarna rinnandes ur famnen.
Efter stormen,
Vem är jag?
En tid,
För avslut.
En sorglös plats,
Av ljus,
Av kyla,
Och minnesförlust.
Bokskogarna viskar,
Vattnen drömmer,
Snåren växer,
Världen vänder.
Estetiskt förfall,
Frusna andetag,
Tårar av,
Svavel och kvicksilver,
Hjärta av keramik.
En sorglös ålder,
Frusen,
Vindstilla,
Tyst.
En livlös ålder,
Frostblommor,
Murgröna,
Grå horisonter.
En bortglömd ålder,
Vinterkyla,
Sommarglans,
Vårkänslor,
Höstdepression.
En ung värld,
Utan känslor,
Utan minne,
Utan liv.
Huvudrollsinnehavare i ett kosmiskt drama,
Som ingen någonsin kommer att få uppleva.
Vakare, väktare, utan rätt att ingripa,
Ensam om att beskåda,
Födslar och dödsfall,
Av allt.
Ett land,
Bortom alla länder,
En isolerad platå,
Som sträcker sig över ändlösa hav,
Av dimmor och tomhet.
Ett vackert land utan liv,
En malplacerad kontinent,
Bortom allt känt liv,
Bortom det ändlösa,
Mellan universum,
Och drömmen.
En klippavsats,
Berg,
Badandes i morgonljus,
Filtrerat genom en lätt dimma.
En klippavsats,
Tomhet,
Hav av dimmor och sedan:
Tomhet.
En äkta dödsångest,
Åt en syntetisk roll,
Som ingen kan spela.
En själslig självstudie,
Orgier i självömkan;
Mänsklighetens dualitet och avsaknad av logik.
Ett pussel av förnimmelser och impulser,
Omaka stycken som aldrig kan bli kompatibla.
Allting kokar ned mot ett avslut;
Ett avslut, som ingen önskat eller kan acceptera.
För stor och komplex, denna själ,
En kropp ter sig allt för otillräcklig,
För att det ena inte ska börja förtära det andra.
Och havet är kallare än någonsin.
Skelett av strukturer växer genom evigheter av sand,
Pinade av stormarna bortom världens rand,
En värld av sömn, civilisationer i brand,
Stagnerade vatten i ödets glömda hamn.
Världens mörka hörn i upplysningens hand,
Terra incognita rivs upp till nya land,
Världsalltets samlade konstellationskartor samlade i ett armband,
En ensam man samlar stjärnor längs en ödelagd strand.
