150426 - 22:47
Det kändes som om jag flytt världen under veckor, kanske till och med månader. Helgen och dess lustfyllda distraktioner hade distanserat mig från min vanligtvis grå och stillsamma vardagsmonotoni så till den milda grad att jag fann det svårt att återanknyta, finna samband och fortsätta där mina studier gjort sitt uppehåll föregående vecka. Min kropp kändes skör och mitt febriga sinne lika så, då ångesten, utan takt eller blygsamhet knackade på min port och steg på utan att vänta på mitt medgivande.
Han sitter med mig i rummet nu, i sin grå ytterrock, fortfarande fuktig från den mulna våraftonens lättsamma regnfall. Han vill tala, men jag vill bara springa - naken ut i det fuktiga, månbelystra mörkret. Den grå herren upplyser mig vänligt om att sådana vansinneståg aldrig skulle realiseras av en rationalist av min grad och givetvis har han rätt. Därför talar vi, allt medan mitt sinne springer fritt där ute i det våta mörka - upp och ned längs esplanaden utan att tänka eller stanna upp. Mitt skal sitter kvar, blottad inpå mina bleka ben i den grå herrens närvaro. När svetten formar fraktaler längs min ryggtavla tackar mannen för samtalet och beger sig utan vidare ut i natten. Jag sitter kvar med ekot av mina flämtande andetag medan mitt sinne fortfarande flyr verkligheten längs esplanaden. Rummet känns tommare nu. Jag känner mig slutligen ensam i min egen närvaro.