kalejdystopi.blogg.se

Månen lyser i kapp med gatlyktorna ikväll,
Och på avstånd syns bilbränderna,
Den sotiga slöjan sänker sig långsamt,
Tillsammans med det missfärgade snöfallet,
Och en ny sorts vinter är plötsligt i antåg.

Svarta linjer växer fram mellan kullerstenarna,
En månstrimma målad i sot,
Tunna, vertikala skiftningar i luften,
Som växer uppåt.

En orenhet, eller en själslig komponent,
En utdöd art eller en försvunnen skatt,
Som flyr tjälen och vintervägarna,
Mot någonting högre, avlägset och annorlunda.

Avund kan skönjas i ögonen hos den ansamlande folkskaran,
Skimrande i ögon som inte ser massan,
Men hur de suktandes blickar norröver,
Och önskar att de kunde gro vingar.

Ögonblicket flyr oss snart och folkströmmen fortsätter,
Trots att alla kan känna att någonting fattas;
Någonting kärt som flytt oss, tillsammans med en momentan dröm;
Om att lyfta mot någonting bättre.

Den kom som fjärilar i stilla rymd,
Ett fönster stod öppet mot världen,
Med en ensam skymningsstråle,
Och en pelargon gungandes i vinddraget.

Den kom under natten då de sov,
En svärta som bara natten kunde dölja,
En svärm av malar mot en osynlig flamma,
En miasma som ingen längre mindes.

Vintern kom men inga eldar syntes,
Vinden provade sig fram bland skrymslen och sprickor,
Tunga fällar silade månljuset,
Och andetagen ångade allt svagare.

I rummet dansade malarna,
I ett plötsligt tomrum,
Där röken från andetagen upphört,
Och pelargonen sedan länge vissnat.

På den första dagen dansade vi längs stranden,
Över strida floder, vattenpölar och sensommarhagel.

På den andra dagen gömde vi oss i skogen,
Bland gråvita lavar, spirande kronor och hav av trattkantareller.

På den tredje dagen tog vi till de nyskördade betesmarkerna,
Grönska och gulnad upp mot horisonten, och rymdäggen som lämnats för att markera vägen.

På den fjärde dagen huttrade vi bland rök och ångor,
I en kokong av furu, med kåda och knakande viskningar läckandes från alla väggar.

På den femte dagen kom stormen,
Regn i luften, men vägarna var torra. Åska på avstånd, men tystnad över gården.

På den sista dagen fann vi oss vid vägs ände,
Synfältet fortsatte att krympa och oljuden bortom landsvägen närmade sig allt mer.

På den sista dagen, kom regnen.
På den sista dagen, kom glömskan.
Den sista dagen, kom aldrig.

I ekot av ett andetag,
I luftdraget efter en blinkning.
I marginalen på en tom sida,
I mattfransarna på en nomadmatta.

I varje detalj,
Betydelsefull eller ej.
I varje tomrum,
Betydelsefull eller ej.

Finns ett minne,
Finns en tanke,
Finns ett mål,
Finns en ambition.

Betydelsefullt eller ej.

Vi ser i avlägsna skyar,
Hur det öppnas och faller ned.
Ljus som porlar,
I miljontals små diamanter,
Dammkorn och solkatter.

Små portaler mot vägar av ljus,
Som skär genom blyn som tynger ned.
Viskandes förbi grässtrån och bokskott,
I symfonisk harmoni,
Där allt grönt börjar lysa.

När jorden mättas,
Och släcker sin törst.
Livet strömmar fram,
Liksom för sista gången,
För att fånga livet från skyarna.

Pärlorna samlas stilla,
Längs daggkåpor och vinrankor.
I väntan på dagen,
Bortom horisonten,
Bortom kröken,
Bortom himlen.

Vi planterade alla blommor, alla örter på vårkanten,
När gräset var grönt och världen ny.
Vi lämnade det; glömde vår hemliga plantering,
Då vi promenerade barfota längs stranden varje ljum kväll.
Bara;
Bara för att återupptäcka vårt livsverk - vildvuxet och omringat av törne.
Även om vi räddade vad som gick,
Kom de rödaste rosorna att förbli outslagna bland tistlar och vildhumle.

Årens tidvatten flydde våra stränder långt innan gryningen,
Allting vi slängt i havet och gömt under de flyktiga sandbankerna,
Växer likt revben från tusen strandade valkadaver,
I ett stinkande makabert porträtt mot en mild ung morgonfasad.

Vattnen viskade och dagsländorna förberedde sig för sin återgång,
De vet att de aldrig får stanna, de vet att tidvattnet inte går att barrikadera,
Erosionen kommer att reducera badbryggan till dess metalliska skelett,
Och de surrande efemärerna lägger sig slutligen ned i det daggvåta gräset.

Skogen sjöng oss till sömns, som så många nätter tidigare,
Välvda i ett töcken av from, ungdomlig pånyttföddhet,
Det växer i bröstet och det håller på att brisera,
Vägen hem är för lång och dörrarna kommer att stå låsta när vi anländer.

Tiden gick, men hade den verkligen någonstans att gå?

Glaset till mitt porträtt har spruckit och färgen har läckt ut,
Ett intryck, en rörelse, ett tillstånd - förevigat på papir,
Ett monument över ett liv - ett stilla ögonblick för våra arkiv,
Om bara erosionen tar detta landmärke efter mig,
Så lever jag bortom mig själv och över nästa horisont.

Om jag överlever mig själv - har jag besegrat mitt eget kretslopp?
Kommer kistan i marken att vara tom när arkeologer en dag finner den?
Om jag överlever mig själv - har jag överstigit min existens?
Kommer pyramiderna jag byggt, sten för sten, över min bara rygg,
Att forma mitt namn och föreviga mig i odödligheten?

Det finns ingenting kvar, varken av dig mig eller världen,
Askan ligger i högar utanför fönstret, kan du inte se det?
Världen står i band och ingen överlevde.

 

Jag dammade av gamla tavelramar och karmar.
Jag fann åter dörrar som jag en gång stängt och sedan städat bort.
Korta vistelser i den stilla rymden,
Krusningar i livets bäck som upphörde lika snabbt som de uppstod.
Jag är blott en gäst och jag har inga intentioner att stanna.
Jag kommer åter att bryta upp min tillvaro,
Och beresa den ensamma snårskogen på nytt.

Hemma kommer aldrig att vara hemma.
Men en förnimmelse bortom horisonten för mig vidare,
I väntan på att sanden i mitt urverk ska tvinga maskineriet att stanna av,
Och låta den kalla jorden vid mina fötter forma min sista vila,
Och mitt första hem.

Ljusen från staden leker i horisten, men ingen kommer ihåg oss.
Ingen minns, ingen vill minnas.
Att vi finns, vi finns.
Vi kommer alltid att finnas.

Du viskade, jag viskade,
Och hemligheter bytte ägare.
Ingen brydde sig, ingen förstod.
Men vi fanns, vi fanns.

Pulsen längs vindruten byggde nya vägar på färden norrut,
Vi skrattade, men ingen förstod.
Och vi fanns, vi fanns.

Gräsmatten började svalna och daggkåporna svämmade över,
Men vi brydde oss aldrig,
För vi fanns, vi fanns.

Vi sprang till benen inte längre bar och vi rullade ned,
Ned längs kullarna och de nyskördade åkrarna.
Allting var perfekt,
När vi fanns, vi fanns.

Men trots att himlen fattat eld så ligger vi kvar och räknar eldflugor.
Ingenting stör oss.
Men vi finns, vi finns.
Vi kommer alltid att finnas.

Alla eldar har slocknat och våra kroppar svalnade av,
Nu kallare än de berghällar vi en gång karvats ur.

Vi kan fortfarande se stjärnorna från botten av våra brunnar,
Och ovan hör vi staden vända sig i sömnen och släppa ut sitt sista andetag.

Sedan, vi föll. Föll för evigt. Vår jordsliga boning efterlämnades och glömdes bort.
Allting förmultnade och vi sammansmälte med den karga berggrunden.

 

Vi glömde dagen och tiden,
Vi ritade blommor i sanden,
Vi gömde ungdomens tvivel i bersån,
Vi gick barfota genom regnvåta, nygröna ängar.
Vi glömde vår börda och dansade igen,
Vi lät natten rusa förbi likt skenande tåg,
Vi gömde våra hjärtan i sanden,
Vi glömde rosorna i vattenbrynet när vi promenerade hem.

Gården höljdes i vårens daggvåta lyster och just då,
Då visste jag att jag ville spendera en livstid där,
Där i ditt sällskap.
På gården, på bänken, den grå stenhällen,
Den kalla granit vi en gång vuxit ur.

Och humlesnåren växer över stenbänken där vi spenderade vår sista vår.

Jag lever inte längre.
Min osannolika existens slutade i natt.
En gång för mycket, en timme för länge,
Bland dyra, köttsliga nöjen,
Laudanum och absintrus.
En stilla drömlöshet, bortom allt själsligt,
Bortom fysiken och universum.
Kopparskålen får bära min kropp till världens ände,
En viktoriansk vikingabegravning åt en förlorare,
En man som aldrig visste sin plats,
En man som aldrig drömde nykter.
Förtrösta icke, jag flyr sorgeåldern,
Ett århundrade av krig och depraverade tankar.
Mitt tillstånd kunde inte vara mer passande.
Min flykt över hav av opium,
På mitt stolta kopparskepp.
Jag kommer att välkomnas,
Missbrukarnas dunkla hamn har en kajplats reserverad.

Ansiktet kallt och ögon flackande, alla känslor samlade i en liten väska över axeln.
Aftonen var mild med regn och terrasen speglade oss som bleka stjärnor bland stadens myller.
Vi behövde aldrig några ord, jag förde och du följde. Sådana var reglerna. Vår oskrivna grundsats.
Om natten drömde vi oss bortom livet och dansade genom gryningen tills våra kroppar vittrade bort.
Så skör, en ros i den apokalyptiska vinden, förförd och reducerad till aska.
Vi försvann från jorden var natt, tagna av regnen och den sträva beröringen av höstvinden.
Med morgonljuset sprang vi tillbaka mot livet, började gro och grönska.
Raka ryggar, klara ögon och dunkla hjärtan. Ständigt ensamma inför slutet.

Låt mig glöda, låt mig brinna,
Låt mig dansa, låt mig vinna,
Över regnbågars glans och sorgetunga moln,
Nyfödda himlavalv och odödligt liv.
Låt mig glöda, låt mig brinna,
Låt mig drömma, låt mig försvinna.

I am awake, I am alive, I am asleep, I am in love.