Skelett av strukturer växer genom evigheter av sand,
Pinade av stormarna bortom världens rand,
En värld av sömn, civilisationer i brand,
Stagnerade vatten i ödets glömda hamn.
Världens mörka hörn i upplysningens hand,
Terra incognita rivs upp till nya land,
Världsalltets samlade konstellationskartor samlade i ett armband,
En ensam man samlar stjärnor längs en ödelagd strand.
Vad är post-rock? För många är det säkert musik. Lågmäld, explosiv, känsloladdad. Men ju djupare jag faller in i post-rockens dolda värld så ser jag helheten allt klarare. Post-rock är en känsla, en absolut harmoni mellan flera sinnescentra. Abstrakt, eterisk, euforisk.
Känslan som post-rock inbringar är dock inte exklusiv för musiken post-rock. I detta nu sitter jag och lyssnar på ”Blood Bank” av Bon Iver för sjätte gången i rad samtidigt som jag stillsamt tittar igenom ett bildgalleri som sammanställts på en blogg. Bilderna speglar en ensam strand, en regnig fönsterruta, älskare i solnedgången, en cigarett i morgonsolen, vattenytan underifrån, gatukravaller, en luftballong, en spiralgalax, fåglar, skog, kärnvapenexplosioner.
Post-rock är att låta sig överväldigas och låta alla interna fasader falla och översvämma och fyllas av en närmast melankolisk tomhet, att låta världens storhet och omfattning skölja över och igenom, att känna universums tyngd på dina – och bara dina – axlar, att känna sig liten och enorm på samma gång. Post-rock är en känsla som jag aldrig kommer att förstå mig på men som jag för evigt kommer att vara beroende av.
