Det kom på våren,
När havet gav sig av.
Tidvatten hade sällan påverkat oss så,
Men vi fortsatte ändå att hoppas.
De sade ju att vädret höll på att förändras,
Så avvikelser var kanske att vänta sig.
Men vågornas sorl drog sig allt längre ut till havs,
Och snart kunde man se hundratals meter av sand, förlista ekor och flämtande fiskar.
Barnen samlade snäckor längs det nyfunna sandlandskapet,
Ungdomarna organiserade skattjakter allt längre ut.
Filtar och parasoll vandrade från stranden och utåt,
Nu när det gick att promenera till halvön på andra sidan den långa viken.
Dagen gick, och nästa kom,
Veckan gick, och nästa kom,
Och gick.
Tiden gick och sommarhettan drog mot svalka,
Men havet såg ingen till.
Den idylliska fiskebyn tvingades stänga tidigt,
För inget hav gav inga turister.
Där trivsamt plaskande, barnskratt och viskande vågor alltid bott,
Fanns nu bara en ensam vind och ensamma gräshoppor bland nyponbuskarna.
Orten skyddes, det var ett omen sade dem,
Att naturen vänt sig.
Veckan gick, och nästa kom,
Månaden gick, och nästa kom,
Och gick.
Höstlöven drev i virvlar över sandbankerna,
Och stormarna pinade träd och ödelandskap.
Stanken efter sommarens död hade lagt sig,
Nu fanns bara benrester och trästumpar kvar bland förödelsen.
Husen och stugorna bommades igen för vintern,
Andra bommades igen för gott.
För vad är ett sommaridyll längs kusten,
När kusten har flytt iväg.
Månaden gick, och nästa kom,
Året gick, och nästa kom,
Och gick.
Isarna och snömassorna som tornat längs stränderna,
Uteblev även de.
Trots att frosten kom och snön föll,
Förblev landet torrt, härjat och öde.
Det skymtades en snögubbe ute på den sandiga havsbädden,
Men få andra liv syntes där ute.
Inga eldar eller smällar hyllade in det nya året,
Allt som fanns kvar var vind, stillsamhet och tystnad.
Året gick, och nästa kom,
Och nästa, och nästa,
Och nästa.
