kalejdystopi.blogg.se

Jag lever inte längre.
Min osannolika existens slutade i natt.
En gång för mycket, en timme för länge,
Bland dyra, köttsliga nöjen,
Laudanum och absintrus.
En stilla drömlöshet, bortom allt själsligt,
Bortom fysiken och universum.
Kopparskålen får bära min kropp till världens ände,
En viktoriansk vikingabegravning åt en förlorare,
En man som aldrig visste sin plats,
En man som aldrig drömde nykter.
Förtrösta icke, jag flyr sorgeåldern,
Ett århundrade av krig och depraverade tankar.
Mitt tillstånd kunde inte vara mer passande.
Min flykt över hav av opium,
På mitt stolta kopparskepp.
Jag kommer att välkomnas,
Missbrukarnas dunkla hamn har en kajplats reserverad.

Ansiktet kallt och ögon flackande, alla känslor samlade i en liten väska över axeln.
Aftonen var mild med regn och terrasen speglade oss som bleka stjärnor bland stadens myller.
Vi behövde aldrig några ord, jag förde och du följde. Sådana var reglerna. Vår oskrivna grundsats.
Om natten drömde vi oss bortom livet och dansade genom gryningen tills våra kroppar vittrade bort.
Så skör, en ros i den apokalyptiska vinden, förförd och reducerad till aska.
Vi försvann från jorden var natt, tagna av regnen och den sträva beröringen av höstvinden.
Med morgonljuset sprang vi tillbaka mot livet, började gro och grönska.
Raka ryggar, klara ögon och dunkla hjärtan. Ständigt ensamma inför slutet.