Barndomsland II
Med soluppgångens tvilling,
Nattlampan bildar spiralgalaxer,
Ljuset från hallen projicerar stjärnbilder,
Mångatorna över hamnen reflektarar det astrala skådespelet.
Glömska, drömska nätter.
Fönstret står på glänt och backen ner mot havet är din startramp,
Älvdimmor leker runt benen i språngmarch.
Världen vilar och universum är öppet,
Natten är ung och drömmarna dina.
Med boken där alla dina drömmar samlats,
I en hemmasnickrad eka, seglandes genom etern,
Över mångatorna vid havens slut,
Genom kosmos och drömmarnas portar.
Allt gränslöst och sorglöst,
All skönhet genom barnets blå ögon,
Magin som är lika påtaglig som havet av ljus,
En kraft som ger liv och lovar död.
Tellus och hennes syskon skiner genom distanser av rymd,
Storheten blommar, planeterna slår rot,
Liv uppstår ur ändlösa moln av sot.
Vindarna tar vid,
Tusen segel mot ingentingheten,
Under skeppets knarrande kropp,
Samlar skuggor stjärnor längs stränderna.
Silverdimmorna tunnas ut, världen håller på att få liv,
Universum sluts och stjärnbilderna seglar mot nya horisonter,
Ekan vänder skarpt åter mot den värld som är hem,
Allt medan de sista av nattens ögon sluts.
Flammande horisont,
Dansandes genom soluppgången,
Vakande över en nyfödd dag,
Fortfarande sovandes,
I sängkammarens stilla dunkel.
Nattlampan bildar spiralgalaxer,
Ljuset från hallen projicerar stjärnbilder,
Mångatorna över hamnen reflektarar det astrala skådespelet.
Glömska, drömska nätter.
Fönstret står på glänt och backen ner mot havet är din startramp,
Älvdimmor leker runt benen i språngmarch.
Världen vilar och universum är öppet,
Natten är ung och drömmarna dina.
Med boken där alla dina drömmar samlats,
I en hemmasnickrad eka, seglandes genom etern,
Över mångatorna vid havens slut,
Genom kosmos och drömmarnas portar.
Allt gränslöst och sorglöst,
All skönhet genom barnets blå ögon,
Magin som är lika påtaglig som havet av ljus,
En kraft som ger liv och lovar död.
Tellus och hennes syskon skiner genom distanser av rymd,
Storheten blommar, planeterna slår rot,
Liv uppstår ur ändlösa moln av sot.
Vindarna tar vid,
Tusen segel mot ingentingheten,
Under skeppets knarrande kropp,
Samlar skuggor stjärnor längs stränderna.
Silverdimmorna tunnas ut, världen håller på att få liv,
Universum sluts och stjärnbilderna seglar mot nya horisonter,
Ekan vänder skarpt åter mot den värld som är hem,
Allt medan de sista av nattens ögon sluts.
Flammande horisont,
Dansandes genom soluppgången,
Vakande över en nyfödd dag,
Fortfarande sovandes,
I sängkammarens stilla dunkel.
