Hemma - aldrig hemma
Jag dammade av gamla tavelramar och karmar.
Jag fann åter dörrar som jag en gång stängt och sedan städat bort.
Korta vistelser i den stilla rymden,
Krusningar i livets bäck som upphörde lika snabbt som de uppstod.
Jag är blott en gäst och jag har inga intentioner att stanna.
Jag kommer åter att bryta upp min tillvaro,
Och beresa den ensamma snårskogen på nytt.
Hemma kommer aldrig att vara hemma.
Men en förnimmelse bortom horisonten för mig vidare,
I väntan på att sanden i mitt urverk ska tvinga maskineriet att stanna av,
Och låta den kalla jorden vid mina fötter forma min sista vila,
Och mitt första hem.
